SLOVAKIEN

-- SLOVAKIEN --
Vi korsade gränsen vid Satorjaljuhely, som jag väldigt tidigt gav upp att försöka uttala. Förändringen i landskapet var dramatisk - två steg in på Slovakisk mark och jag var säker på att jag via en Star Gate-konstruktion transporterats tillbaka till Turkiet. Allt var torrt och dammigt, och så långt ögat nådde fanns ingenting utom en liten motorväg och en bensinmack.
I brist på annat styrde vi oss ditåt. Där fick Serena vatten ur en skokartong och jag lite färdinstruktioner att komplettera min lilla karta med. Vi gav oss av norrut, mot Svidnik och Polska gränsen. Långsamt förändrades landskapet något och blev allt grönare och grönare ju längre upp mot bergen vi red. Sjöar och floder började dyka upp, och Serena fick för första gången i sitt 20-åriga liv dricka vatten ur ett vattendrag. Det krävdes lite övertalning, men till slut så tog törsten över kommandot och hon klev ut i strömmen. Duktig häst.

På den tredje dagen i Slovakien, på stranden vid sjön Vel'ka Dumasa, fattade jag ett nytt livsbeslut - vi skulle ändra kurs något och rikta oss mot Stockholm istället. Jag hade nyligen fått reda på att min älskade mormor blivit väldigt sjuk, och hennes enda önskan i livet har alltid varit att jag, hennes enda barnbarn, ska studera och "bli något". Efter lite själagranskning insåg jag att jag måste uppfylla den, på gott och ont. Det förtjänar hon. Så jag bestämde mig för att acceptera min plats vid Stockholms Universitet.
För att hinna i tid så kommer jag att bli tvungen att hitta ett mekaniskt sätt att transportera mig och Serena från Polen till Stockholm - rida upp till Norden hinner vi inte på tio dagar.
Kugghjulen snurrar.

Men jag känner att det är dags att ta sig hem. Då jag i Rumänien förlorade min kompass har vi varit tvungna att följa landsvägarna ända sedan Ungern, och all hård asfalt har slitit nåt offantligt på Serenas skor och leder. Förhoppningsvis kommer vi till mer hästvänligt landskap snart. Det har även börjat bildas en förhårdnad under sadeln vi vänster manke på grund av sadeltryck. Den ömmar lite vid punkttryck trots att hon fortfarande går rent och smärtfritt under ryttare. Och även mina krafter börjar sina, känner jag. Vänster knä ömmar efter ett klantigt fall ner i en vattenkanal vid vägkanten då jag valde att inte titta vart jag satte fötterna. Skorna börjar skava och sömnbristen låter sig märkas. Det har ju gått två månader...det kanske är smärtgränsen, helt enkelt?