SVERIGE

-- SVERIGE --

Det har ännu inte riktigt sjunkit in att jag klarade det. Att jag faktiskt och alla olyckssiare till trots tagit mig ända från Damaskus till Stockholm - mer än 3500 km - med endast min häst och två sadelväskor. Jag lämnade Damaskus på gott och ont morgonen den 17. juni, med knappt 15.000 svenska kronor på kontot och ingen detaljerad plan ens för den kommande första dagen. Jag började helt enkelt min resa och bestämde mig för att klura ut resten under färden. Med mer tur än vad jag förtjänar lyckades vi hitta godhjärtade människor som lät oss övernatta hos de och hjälpte oss, som erbjöd lite skjuts mot rabatterade summor eller i utbyte mot en gentjänst. Gud höll sin vakande hand över mig och Serena och lät oss komma någorlunda helskinnade ur alla olyckor vi hamnade i. På något sätt så ledde han oss mot det slutliga målet och hjälpte mig fatta rätt beslut vid rätt tillfällen.

Och nu? Nu är vi hemma. Serena står på Rundemars Gård hos en gammal bekant ute i Nyfors i Tyresö. Hon har en liten skogshage till sig själv och kan traska runt dag och natt och beta sig fet. Hon kommer att få gå barfota ett tag och vila hovarna och förhoppningsvis stärka de lite grann, och den kommande tiden är det återhämtning som gäller. Långa promenader ute i Tyresta Nationalpark. Under tiden så försöker jag komma till ordning med civilisationen och allt vad den innebär. Högar med post måste granskas, foder till hästen köpas, ett kontaktnät av veterinärer och hovslagare och dyl. skapas, bankärenden ordnas, studiemedel sökas - för att inte tala om jobb och studier. Det kommer att ta ett tag innan alla bitar fallit på plats och jag återupptagit en någorlunda normal livsstil, men blir det för svårt så kan jag alltid cyckla de 15 minuterna ut till stallet där Serena står och rida iväg igen. Och det är allt som räknas.

Och som Lena Ph en gång sa: Jag ångrar ingenting.

/Renate Larssen